Långt från Västsaharas öken sitter hemmajobbare, arbetslösa, sjukskrivna och permitterade i Sverige. Det finns de som är mer eller mindre isolerade och de som sliter på sjukhus, vårdcentraler, butiker och de som transporterar mat och människor.
Sporten hamnar lätt i skuggan av pandemin som råder över hela jordklotet.
Men aldrig förr har så många människor varit ute i naturen. När jag besöker en friluftsgård för att kämpa mig igenom en löprunda, är det fullt i elljusspåren. Människor joggar, går, promenerar med hundar och barn och även de som ligger i hårdträning är här. Det är lite väl trångt och mina tankar går till olika lopp det finns att springa, får man ens springa några lopp längre, allt är satt på paus.
I våras efter jag klarat mig igenom Covid-19 och den långa återhämtning som följde, så insåg jag att jag vill springa kontinuerligt igen, (efter två barn och olika långa uppehåll) så varför inte sätta upp ett mål som tilltalar min vinnarskalle? Jag försökte följa så kallade uppstarts-scheman för nybörjare, men blev snabbt rastlös. Jag sprang längre och längre sträckor trots att knäna började protestera och gamla skador gjorde sig påminda. Fick backa i träningen och rentav kämpa för att träna lagom. Allt eller inget? Nej, lagom ska det ju vara fick jag envist påminna mig själv om.
På hösten, i oktober började jag en praktik på Emmaus Stockholm och fick där upp ögonen för Sahara Marathon. Inspirerad och med ny motivation gav jag mig ut i löpspåret.
Den här tiden på året skulle löpare vara ute i spåret och ladda upp inför resan. Jag visualiserar hur benen pinnar på genom det karga ökenlandskapet, med bitvis hårt packad sand och sanddyner där fötterna sjunker ner. Föreställer mig hur ögonen bländas av solen vart jag än tittar, trots keps. Västsaharas flagga som vajar i vinden. Hör glada hejarop längs vägen. Färgglada kläder i publiken. Barn som springer med en bit längs vägen. Men jag är kvar i ett ömsom lerigt, ömsom snöslaskigt löpspår i Sverige.
Så vad finns bakom Sahara Marathon? För det är inte som ett vanligt Marathon. Vid målsnöret finns blandade känslor, oavsett sträcka, oavsett tid, så går det få löpare förbi att det finns en djupare mening bakom.
Sahara Marathon är ett tufft lopp i öknen som har arrangerats i 20 år för att uppmärksamma konflikten i Västsahara. Marocko ockuperar sedan 1975 större delar av Västsahara. Strandade förhandlingar, brutna löften om folkomröstning och en lång väntan för västsaharierna som aldrig tycks få komma hem. Nu har krig brutit ut igen mellan Västsahara och Marocko, då Marocko har brutit mot eldupphöravtalet.
Innan dess satte rådande pandemi stopp för 2021 års lopp. Men det hindrar inte oss att fortsätta stötta västsaharierna, om inte på plats, så virtuellt.
Jag gör en djupdykning i historierna från deltagarna. Vilka är det som springer? Det visar sig vara människor i alla möjliga olika åldrar, yrken och samhällsklasser. De flesta är i huvudsak med på den här resan pga västsaharakonflikten, men det finns även vana löpare som förutom att visa sin solidaritet på plats, även satsar hårt i loppet.
Som Moa från Stockholm, aktiv orienterare som vann 2020 års Sahara Marathon med tiden 3:32:39!
Örjan från Stockholm är lärare, aktiv inom orientering och engagerad i Västsahara-konflikten. Han vill lära sina elever mer om Västsahara.
“Att springa Sahara Marathon är en solidaritetshandling. Som deltagare från Sverige, där regeringen sviker och inte erkänner Västsahara, är det ett sätt att vara med i en rörelse som inte slutar påminna om att västsaharierna finns.”
Örjan, deltagare Sahara Marathon 2020
Celia är en student från Spanien, som gjorde sin praktik på Emmaus Stockholm. Hon följde med på resan till flyktinglägren och Sahara Marathon 2020 och skrev sen en uppsats om Västsahara.
Alexander, frilansare inom media, från Västerås, sprang sitt första Marathon – Sahara Marathon 2020 och engagerade sig genom att skriva om resan på sin hemsida samt skriva en krönika på ämnet i tidningen Offensiv.
Det alla deltagare har gemensamt är viljan att engagera sig i Västsaharakonflikten och göra skillnad genom att ta vara på kunskapen när de kommer hem igen.
Det har hunnit bli januari. Pandemi; restriktioner på gym och aktiviteter. Hur går det med alla nyårslöften? Här har snön och minusgraderna intagit landet (och löpspåret), men i år ska jag fortsätta springa. Om det går att springa i hetta i öknen, går det att springa i kyla i Sverige. Det är mitt nyårslöfte, att fortsätta springa varje vecka. Om det inte blir något Marathon för mig, utan något mera lagom det här året, så får det vara good enough. På med dubbskor, mössa och vantar. Jag springer vidare.
Lena
Delta i årets Sahara Marathon på distans, spring för mänskliga rättigheter och du har chans att vinna presentkort till en av våra butiker. Spring i februari, ta en bild, tagga den #springförfrihet och lägg ut på Instagram under någon av helgerna i februari. Läs mer här. Lycka till!
