Idag är det Internationella dagen mot landminor. Fortfarande dödas och lemlästas människor världen runt av landminor. Världens längsta minfält som har 7 miljoner landminor finns i ockuperade Västsahara. De orsakar förödande skador på betesdjur och människor, däribland många barn.
Världens längsta minfält
Världens längsta minfält är 2725 km långt. Det motsvarar sträckan från Gällivare till Luxemburg. Så lång är den militariserade och minerade mur som delar Västsahara i två delar och separerar familjer från varandra sedan 44 år. Muren består till största del av en sand- och grusbarriär som patrulleras av marockansk militär. Den började byggas och militariseras av Marocko 1980, mitt under det pågående kriget mellan Marocko och den västsahariska befrielserörelsen Frente Polisario.
Området kring muren klassas som en av de mest kontaminerade platserna i världen vad gäller landminor. De miljontals landminorna som lades ut under kriget 1975-1991 har som främsta syfte att skada människor och fordon, inte att direkt döda. De flesta är lätta minor som förrädiskt flyttas runt med sandstormar och översvämningar och lätt kan se ut som en liten leksak för barn.
Gaici Nah Bachir, Saharawi Mine Action Cooperation Office (SMACO)
”Det finns inga exakta uppgifter på hur många som dagligen drabbas av minorna”, säger Gaici Nah Bachir som är verksamhetschef på Saharawi Mine Action Cooperation Office (SMACO). ”Många olyckor sker på avlägsna platser längst muren och rapporteras inte direkt, eller inte alls.”
Frivilliga röjer upp minor
Många minfält och klusterminor finns farligt nära områden som är viktiga för den västsahariska befolkningen, som brunnar och vattenhål, betesområden och transportvägar. Det sker ett gediget minröjningsarbete på den östra sidan av muren, det som kallas ”befriade Västsahara” som är en remsa ökenland som gränsar till Algeriet och Mauretanien. Där jobbar västsahariska organisationer, Polisario och FN-organet för minröjning UNMAS med att leta upp och förstöra minor. Bland organisationerna som röjer minor återfinns den västsahariska organisationen Saharawi Mine action Womens Team som dagligen röjer minor på den östra delen av muren. Dock är insatserna för att röja minor beroende av donationer och frivilliga arbetsinsatser.
Under kriget använde både den marockanska armén och Polisarios armé olika typer av minor som vapen. Detta skedde ända fram till 1991 då det blev eldupphör under bevakning av FN. [1] Dock har Marocko inte skrivit under Ottawakonventionen som förbjuder användning, lagring och produktion av truppminor (”anti-personnel mines”). Om de skulle ansluta sig till konventionen skulle den marockanska staten bli tvungna att rensa alla minor som landet placerade under krigstiden och det skulle bli svårare för dem att kontrollera det ockuperade området.
Den marockanska regeringen menar att de utför sina egna insatser för minröjning men att ett avtal kommer att ingås först då konflikten mellan Marocko och Västsahara upphör.[2] Marocko skriver så kallade “frivilliga rapporter” till FN där de rapporterar om hur de hanterat arbetet med minröjning och åtgärder. Det finns dock inga utomstående organisationer eller observatörer som får insyn i Marockos insatser.
Västsahara kan inte officiellt skriva under Otttawakonventionen eftersom den västsahariska republiken (SADR) och dess regering inte är formellt erkänd av FN. Polisario undertecknade dock 2005 ett minförbudsavtal som upprättats för icke erkända stater, som ett tecken på engagemang och vilja till en fredlig lösning på konflikten.
Marockos Berlinmur
“Precis som med Berlinmuren borde omvärldens politiker och medier ha lika stor entusiasm för att göra påtryckningar på Marocko för att riva muren en gång för alla.” säger Gaici Nah Bachir.
[1] http://www.the-monitor.org/en-gb/reports/2019/western-sahara/mine-ban-policy.aspx#ftn4
[2] https://www.infomediaire.net/desarmement-le-maroc-reitere-son-soutien-constant-et-total-a-la-convention-dottawa/